År 2009 bodde jag i Malmö då jag jobbade i denna stad.
Född och uppvuxen i Lund hade jag såklart många kompisar där.
Sju stycken av dem bodde i Dackehuset som är en av Smålands Nations Bostäders fastigheter.
Och jag hade en dröm om att få testa studentlivet i en korridor innan jag dog.

Sagt och gjort så skrev han in sig på en kurs, fick rum 504 på Dacke och hyrde ut sin lägenhet i Malmö. Ett halvår i korridor och sedan var det tänkt att avsluta testet. Från 73 kvadrat boyta till 21. 37år och alldeles för gammal, men det skulle ju inte vara så länge…

Korridorsrum med delad dusch och delat kök. Trångt och jävligt och flera andra att ta hänsyn till. Men var kul det var. Fest och skoj. Nationsklubb att gå på.
Första kvällen han besökte klubben hörde han att det var något fel på stora PAts ena bas. Den skorrade. Han frågade vem som hade hand om tekniken. Kort där efter blev han teknikansvarig och fick hand om alla sladdar och lampor på klubben. Som på mitt jobb, fast på fritiden. Det ena elementet i basen var mycket riktigt lite sprucket. Med lite lim och gasbinda fixades detta lätt och jag sparade de första 3000 kronorna åt klubben.

Och det var ju alldeles för roligt. Och människorna som bodde här var i huvudsak trevliga och åldersskillnaden suddades ut när jag visat att även äldre män kunde dansa till ”Bad romance” i ett studentkök klockan 06 på morgonen. OCH få en varning från bostadskontoret om att ”festa måttligt”. Det blev en hel del fester i mitt lilla rum…

Halvåret tog slut och jag flyttade tillbaka till Malmö. MEN jag hade mitt rum kvar. I veckorna bodde och arbetade jag i Malmö. På fredagen slutade jag jobbet och körde till festrummet i Lund. Efter en bakfull söndag så körde jag på måndagsmorgonen till Malmö och levde vuxenliv. En fantastisk tid!

Studentnationens nattklubb var verkligen inte rolig när jag tog över teknikansvaret. Men för mig var det ju ganska så lätt att välja nya discolampor och dra några kilometer med nya kablar. Jag jobbade ju med det professionellt. Med en liten budget köpte jag in lampor. På jobbet tog jag saker som blev över och som skulle kasseras. Allt renoverade jag och gav gratis till eller sålde billigt till nationsklubben. All installation och konsultation blev ju gratis. Och så mycket fel man hittade. Och så många livsfarliga elanslutningar man hittade. Och så mycket gammalt skit man tog ned och ersatte med moderna grejor. Snart så var klubben faktiskt riktigt snygg och modern.

Jag blev headhuntad till en ny firma. Ganska exakt samma arbetsuppgifter men på ett nytt ställe. Och det var nästan lika långt att pendla från båda bostäderna. Jag gjorde allt vad vuxenvärlden sa att jag INTE skulle göra. Jag sa upp min lägenhet i Malmö och permanentbosatte mig i mina 21 kvadrat.
Jag fick slänga en del saker kan man ju lugnt säga. En del bohag packades i kartonger och står sedan dess lagrade.

SÅ, efter tre år på Dacke 504 så flyttade han till lägenhet på Dacke 10:an. Från 21 kvadrat till 42, absolut överst i huset. Fantastiskt att ha eget kök igen. Och vilken utsikt!
Och vad tråkigt det blev.
Av de sju kompisarna fanns bara två kvar i huset. Min festpartner Johanna på 5:an hade flyttat. Jag hade så fint i mitt hem att jag ju inte ville förstöra det genom att ha fest.

Jag vet inte hur många tusentals kronor jag sparat åt klubben i reparationskostnader.
Det är kul att ha klubb och spela teckno, men saker går sönder om man gör det för hårt.
Efter att ha ersatt tre baselement så sålde jag in en limiter. En apparat som gör så att man inte kan spela sönder högtalare.
Och alla kablar jag byggt. Och alla tyger jag dragit dit som använts för att dekorera lokalen med. Och så vidare. Och man gör tekniken lättfattlig så att alla skall förstå. Man skapar en ”Teknikguide” om 40 sidor som tar upp allt som har med klubbens teknik att göra och hur man använder den.

Sedan så kommer man på att man kan ju ha egen klubb. Jag har ju massor med lampor på jobbet som jag kan låna. Jag har tid och ork att fixa. Så man fixar. Man slår besökarrekord. Man köper presenter till sina jobbare. Man fixar och fixar och trixar. Man får erfarenhet och lär sig. Man utökar Teknikguiden till 82 sidor och berättar om hur man fixar klubbar, hur man förbereder garderoben, hur man komponerar en Spotify-spellista.
Och så blir jag tröttare och tröttare.

På jobbet är jag nu lagerchef och har hand om typ allt. Det frestar på.
Jag som trivdes så bra i min verkstad där jag satt och gjorde kablar. Nu flänger jag omkring och fixar ALLT. Varför är jag sjuk så ofta och varför somnar jag i min arbetsstol?
Som tur var så omstrukturerades firman och jag blev arbetslös.

Efter en vecka som arbetslös så blev jag heltidssjukskriven. Jag sov i ett halvår. Ja, jag var så sliten så att jag första halvåret mest sov. Resten av den ettåriga sjukskrivningen blev mest så satt jag hemma och isolerade mig. Så träffade jag Rebecka på Dacke 7:an. Kom i lag med henne och hennes förkärlek för fest och upptåg. Och så blev rummet bredvid henne i korridoren ledigt.

Så hösten 2014 flyttade jag åter igen in i 21 kvadrat, men fick en ny festkompis som jag nu kunde hyssa med.
Då jag var sjukskriven hade jag tid över. Jag började på eget initiativ påta i trädgården som tillhör studentboendet. Vaktmästaren tyckte till slut att jag skulle ha betalt och jag började arbeta som timanställd hos Smålands Nations Bostäder, SNB..
Gjorde lite annat för bostadskontoret. Digitaliserade alla ritningar exempelvis. Mitt arbete var tydligen uppskattat och jag blev fast anställd.

SNB krisade under 2016 på grund av att det satt syltryggar i dess styrelse. Styrelsen har nu bytts ut två gånger och ekonomin är fortfarande i fritt fall. Allt är i fritt fall. Arbetsuppgifter har magiskt försvunnit, kontakten med styrelsen har helt upphört och glädjen har helt försvunnit. Jag jobbar nu endast för lönen och för att de stackars hyresgästerna skall få en dräglig tillvaro. Har nu hand om trädgården och vissa vaktmästaruppgifter.

Jag är inte äldst på nationen, men jag har absolut mest erfarenhet. Har sett folk komma och gå. Sett nationen gå från blomstrande till ganska vissen, och nu på senaste tiden verkar nationen arbeta aktivt för att gå i konkurs och försvinna.

Under våren 2018 tröttnade jag på nationen och efter en incident så gick jag i strejk. Har inte lyft ett finger för nationen och klubben sedan dess. Har såklart inte hört något från nationen. Man låter andra göra det jag gjorde. Strejkbryteri kan man väl kalla det. Ganska ironiskt att den socialistiska nationen behandlar sina arbetare på det viset.

Här bor jag nu och bidar min tid. Dras mellan viljan att gå på studentklubb och ha efterfest eller välja livet i ett eget hus. Men… vem säger att man inte kan ha båda egentligen… ?
Och ja, jag börjar närma mig 46 men kan fortfarande dansa i ett kök. Skillnaden är nu att jag själv får skriva uppmaning om att ”festa måttligt”… till mig själv. ...vilket har hänt ;-)